Your support makes Blue Moon possible (Patreon)
Writing Assignments:
My English Translation from my original home language of Swedish
Aim towards youth assignment
The Escape
She sat vigilantly on the shimmering top of home made out as a giant, sparkling hat. She rose on her hind legs and her nose vibrated violently as she sniffed the air for scent, her mucky white for rejecting the keen advances of sunlight. She jolted suddenly off her hunches, hopping like an automatic bullet off the glittering bronze hat and into the hole dug diligently in front, leading into the bowl.
The insides of the hovel were relatively bare, with a makeshift bed at one end and a bathroom at the other. Bounding up through the entrance, she immediately went about shuffling items on top of the hole, shoving all manner of bits and bobs into it and finally resting the bedding upon it, along with herself. It was only a matter of time, after which she began hearing the soft, persistent humming which reverberated through the earth, as if never given respite from the groping march of the vermin hoard which approached.
His ear lay on the wind like a hunter's to the ground. Miles away, Feradin, her friend, was on his walk home when he heard the thundering march and gleeful yelps of the army with the hares' house in their path. hairs prickling all over his body, he dropped all but his staff on his back and released himself onto all fours, galloping until his heart nearly exploded from the pressure he was exerting upon his muscles.
The singed grass as he approached the wreckage, wrote a story in the blackest coal of her struggle. They had set fire to the house he could smell petrol in the air they must've taken greatest care in making sure to burn all but the exit. She had dashed struggled and had been caught. A flash of red upon the ground from where they exposed the skin upon her neck lay among the blackened grass, a line drawn. Feradin reared--there was seemingly blood in his eyes; not specks, but a grading, unforgiving film upon their surface--and let loose a bloodcurdling yell, echoing across the valley walls, racing in time with the cold, howling wind which soared through the rift created by the tree-lines rising on either side of the enclosure.
Fasc's ears perked. He heard a scream, a most painful scream, slowly getting louder and louder in his ears until all at once it went silent. From the front he looked behind him for the source, but he could not seem to find it--it was everywhere around them. His ginger coat flashed as he at once turned his head back to the front and yelped out orders to those at his back as the accelerated forwards.
"Let's put a move on, shall we fellas? Get those legs moving, we got places to be, people to catch, and hare to eat!" The limp body of the hare lay across the Fox's neck.
Feradin roared through the underbrush, blinded by rage and bereavement. He raced faster and faster along the tracks following the narrow brook through the valley; he knew these lands better than anyone. He came to a halt as the tracks he was following suddenly appeared to jump across the stream, and over again, and continuing so for a good distance up the stream. He spun around and realized in his blood-eyed state he had stopped following the right trail only a few yards back. What was he thinking? He began to calm down as he asked himself this; the question, soothing as mind, in of itself caused him to return to rationality. For the first time since he began chasing the horde, he sat down, and wept.
The male hare lay curled up in a bed of leaves 'neath a tree, tears staining the soft brown for under his eyes. From the stream the tree gazed upon, an otter peered out of its hole, and nimbly shot out and clambered up the bank. He paced forward slowly as he approached the pile of autumn's tears, head darting about as he gained a better view of the creature which lay in front of the door to his safe house; a curious creation, carved into the tree, with a mound on one side of the gigantic tree extending the hollow trunk. Only a clumsily, moss covered, cobbled chimney broke that otherwise quite discreet exteriors of the abode. The otter spoke softly, breaking the silence like a single water drop
"Feradin?"
Creative Writing course
original Language text
Flykten
Hon satt vaksamt på den skimrande toppen av hemmet utklädd till en gigantisk, glittrande hatt. Hon reste sig på bakbenen och näsan vibrerade våldsamt när hon sniffade på luften efter doft, hennes mucky white för att hon förkastade solljusets skarpa framsteg. Hon skakade plötsligt av sig hunchesna, hoppade som en automatisk kula från den glittrande bronshatt och in i hålet grävde flitigt framför, vilket ledde in i skålen.
Insidan av hovel var relativt bar, med en provisorisk säng i ena änden och ett badrum i den andra. Hon gick genast runt genom ingången och gick genast omkring och blandade föremål på toppen av hålet, tryckte in alla möjliga bitar och bobs i den och slutligen vilade sängkläderna på den, tillsammans med sig själv. Det var bara en tidsfråga, varefter hon började höra det mjuka, ihållande surrande som ekade genom jorden, som om hon aldrig fick andrum från den tafsande marschen av ohyra som närmade sig.
Hans öra låg på vinden som en jägares till marken. Miltals bort var Feradin, hennes vän, på sin promenad hem när han hörde den dundrande marschen och arméns glada yelp med hararnas hus i deras väg. hår som sticker över hela kroppen, tappade han all utom sin stav på ryggen och släppte sig på alla fyra, galopperade tills hans hjärta nästan exploderade från trycket han utövade på sina muskler.
Det förkolnade gräset när han närmade sig vraket, skrev en berättelse i det svartaste kolet i hennes kamp. De hade satt eld på huset han kunde lukta bensin i luften de måste ha varit mest försiktiga med att se till att bränna alla utom utgången. Hon hade kämpat och åkt fast. En röd blixt på marken varifrån de blottade huden på hennes hals låg bland det svärtade gräset, en linje ritad. Feradin uppfödd - det fanns till synes blod i hans ögon; inte fläckar, utan en gradering, oförlåtande film på deras yta - och släpp lös ett bloddrypande skrik, ekande över dalväggarna, rusande i tiden med den kalla, ylande vinden som svävade genom sprickan som skapades av trädlinjerna som stiger på vardera sidan av höljet.
Fascs öron fick ont. Han hörde ett skrik, ett mycket smärtsamt skrik, som långsamt blev högre och högre i öronen tills allt på en gång tystnade. Framifrån tittade han bakom honom efter källan, men han kunde inte finna den - det var överallt omkring dem. Hans ingefära kappa blinkade när han genast vände huvudet tillbaka till framsidan och skrek ut order till dem på ryggen när de accelererade framåt.
"Låt oss sätta fart, ska vi killar? Få benen att röra på sig, vi har ställen att vara på, folk att fånga och hare att äta!" Harens halta kropp låg över rävens hals.
Feradin vrålade genom underbrushen, förblindad av raseri och sorg. Han sprang fortare och fortare längs spåren efter den smala bäcken genom dalen; Han kände till dessa länder bättre än någon annan. Han stannade upp när spåren han följde plötsligt tycktes hoppa över bäcken, och om igen, och fortsatte så för en bra bit upp i strömmen. Han snurrade runt och insåg i sitt blodögda tillstånd att han hade slutat följa rätt spår bara några meter tillbaka. Vad tänkte han på? Han började lugna ner sig när han frågade sig själv detta; frågan, lugnande som sinne, i sig fick honom att återvända till rationalitet. För första gången sedan han började jaga horden satte han sig ner och grät.
Den manliga haren låg hopkrupen i en bädd av löv under ett träd, tårar som färgade det mjuka bruna under ögonen. Från bäcken som trädet tittade på kikade en utter ut ur sitt hål och sköt nimbly ut och klättrade upp på stranden. Han steg långsamt fram när han närmade sig högen av höstens tårar, med huvudet darrande omkring när han fick en bättre bild av varelsen som låg framför dörren till hans gömställe; en nyfiken skapelse, huggen in i trädet, med en hög på ena sidan av det gigantiska trädet som sträcker ut den ihåliga stammen. Endast en klumpig, mosstäckt, kullerstensskorsten gick sönder som annars ganska diskreta exteriörer av bostaden. Uttern talade mjukt och bröt tystnaden som en enda vattendroppe.
"Feradin?"
My English Translation from my original home language of Swedish
Aim towards youth assignment
The Escape
She sat vigilantly on the shimmering top of home made out as a giant, sparkling hat. She rose on her hind legs and her nose vibrated violently as she sniffed the air for scent, her mucky white for rejecting the keen advances of sunlight. She jolted suddenly off her hunches, hopping like an automatic bullet off the glittering bronze hat and into the hole dug diligently in front, leading into the bowl.
The insides of the hovel were relatively bare, with a makeshift bed at one end and a bathroom at the other. Bounding up through the entrance, she immediately went about shuffling items on top of the hole, shoving all manner of bits and bobs into it and finally resting the bedding upon it, along with herself. It was only a matter of time, after which she began hearing the soft, persistent humming which reverberated through the earth, as if never given respite from the groping march of the vermin hoard which approached.
His ear lay on the wind like a hunter's to the ground. Miles away, Feradin, her friend, was on his walk home when he heard the thundering march and gleeful yelps of the army with the hares' house in their path. hairs prickling all over his body, he dropped all but his staff on his back and released himself onto all fours, galloping until his heart nearly exploded from the pressure he was exerting upon his muscles.
The singed grass as he approached the wreckage, wrote a story in the blackest coal of her struggle. They had set fire to the house he could smell petrol in the air they must've taken greatest care in making sure to burn all but the exit. She had dashed struggled and had been caught. A flash of red upon the ground from where they exposed the skin upon her neck lay among the blackened grass, a line drawn. Feradin reared--there was seemingly blood in his eyes; not specks, but a grading, unforgiving film upon their surface--and let loose a bloodcurdling yell, echoing across the valley walls, racing in time with the cold, howling wind which soared through the rift created by the tree-lines rising on either side of the enclosure.
Fasc's ears perked. He heard a scream, a most painful scream, slowly getting louder and louder in his ears until all at once it went silent. From the front he looked behind him for the source, but he could not seem to find it--it was everywhere around them. His ginger coat flashed as he at once turned his head back to the front and yelped out orders to those at his back as the accelerated forwards.
"Let's put a move on, shall we fellas? Get those legs moving, we got places to be, people to catch, and hare to eat!" The limp body of the hare lay across the Fox's neck.
Feradin roared through the underbrush, blinded by rage and bereavement. He raced faster and faster along the tracks following the narrow brook through the valley; he knew these lands better than anyone. He came to a halt as the tracks he was following suddenly appeared to jump across the stream, and over again, and continuing so for a good distance up the stream. He spun around and realized in his blood-eyed state he had stopped following the right trail only a few yards back. What was he thinking? He began to calm down as he asked himself this; the question, soothing as mind, in of itself caused him to return to rationality. For the first time since he began chasing the horde, he sat down, and wept.
The male hare lay curled up in a bed of leaves 'neath a tree, tears staining the soft brown for under his eyes. From the stream the tree gazed upon, an otter peered out of its hole, and nimbly shot out and clambered up the bank. He paced forward slowly as he approached the pile of autumn's tears, head darting about as he gained a better view of the creature which lay in front of the door to his safe house; a curious creation, carved into the tree, with a mound on one side of the gigantic tree extending the hollow trunk. Only a clumsily, moss covered, cobbled chimney broke that otherwise quite discreet exteriors of the abode. The otter spoke softly, breaking the silence like a single water drop
"Feradin?"
Creative Writing course
original Language text
Flykten
Hon satt vaksamt på den skimrande toppen av hemmet utklädd till en gigantisk, glittrande hatt. Hon reste sig på bakbenen och näsan vibrerade våldsamt när hon sniffade på luften efter doft, hennes mucky white för att hon förkastade solljusets skarpa framsteg. Hon skakade plötsligt av sig hunchesna, hoppade som en automatisk kula från den glittrande bronshatt och in i hålet grävde flitigt framför, vilket ledde in i skålen.
Insidan av hovel var relativt bar, med en provisorisk säng i ena änden och ett badrum i den andra. Hon gick genast runt genom ingången och gick genast omkring och blandade föremål på toppen av hålet, tryckte in alla möjliga bitar och bobs i den och slutligen vilade sängkläderna på den, tillsammans med sig själv. Det var bara en tidsfråga, varefter hon började höra det mjuka, ihållande surrande som ekade genom jorden, som om hon aldrig fick andrum från den tafsande marschen av ohyra som närmade sig.
Hans öra låg på vinden som en jägares till marken. Miltals bort var Feradin, hennes vän, på sin promenad hem när han hörde den dundrande marschen och arméns glada yelp med hararnas hus i deras väg. hår som sticker över hela kroppen, tappade han all utom sin stav på ryggen och släppte sig på alla fyra, galopperade tills hans hjärta nästan exploderade från trycket han utövade på sina muskler.
Det förkolnade gräset när han närmade sig vraket, skrev en berättelse i det svartaste kolet i hennes kamp. De hade satt eld på huset han kunde lukta bensin i luften de måste ha varit mest försiktiga med att se till att bränna alla utom utgången. Hon hade kämpat och åkt fast. En röd blixt på marken varifrån de blottade huden på hennes hals låg bland det svärtade gräset, en linje ritad. Feradin uppfödd - det fanns till synes blod i hans ögon; inte fläckar, utan en gradering, oförlåtande film på deras yta - och släpp lös ett bloddrypande skrik, ekande över dalväggarna, rusande i tiden med den kalla, ylande vinden som svävade genom sprickan som skapades av trädlinjerna som stiger på vardera sidan av höljet.
Fascs öron fick ont. Han hörde ett skrik, ett mycket smärtsamt skrik, som långsamt blev högre och högre i öronen tills allt på en gång tystnade. Framifrån tittade han bakom honom efter källan, men han kunde inte finna den - det var överallt omkring dem. Hans ingefära kappa blinkade när han genast vände huvudet tillbaka till framsidan och skrek ut order till dem på ryggen när de accelererade framåt.
"Låt oss sätta fart, ska vi killar? Få benen att röra på sig, vi har ställen att vara på, folk att fånga och hare att äta!" Harens halta kropp låg över rävens hals.
Feradin vrålade genom underbrushen, förblindad av raseri och sorg. Han sprang fortare och fortare längs spåren efter den smala bäcken genom dalen; Han kände till dessa länder bättre än någon annan. Han stannade upp när spåren han följde plötsligt tycktes hoppa över bäcken, och om igen, och fortsatte så för en bra bit upp i strömmen. Han snurrade runt och insåg i sitt blodögda tillstånd att han hade slutat följa rätt spår bara några meter tillbaka. Vad tänkte han på? Han började lugna ner sig när han frågade sig själv detta; frågan, lugnande som sinne, i sig fick honom att återvända till rationalitet. För första gången sedan han började jaga horden satte han sig ner och grät.
Den manliga haren låg hopkrupen i en bädd av löv under ett träd, tårar som färgade det mjuka bruna under ögonen. Från bäcken som trädet tittade på kikade en utter ut ur sitt hål och sköt nimbly ut och klättrade upp på stranden. Han steg långsamt fram när han närmade sig högen av höstens tårar, med huvudet darrande omkring när han fick en bättre bild av varelsen som låg framför dörren till hans gömställe; en nyfiken skapelse, huggen in i trädet, med en hög på ena sidan av det gigantiska trädet som sträcker ut den ihåliga stammen. Endast en klumpig, mosstäckt, kullerstensskorsten gick sönder som annars ganska diskreta exteriörer av bostaden. Uttern talade mjukt och bröt tystnaden som en enda vattendroppe.
"Feradin?"
Last edited: